Start
Historik
Diskografi
Spelningar
Recensioner
Artiklar
Medlemmar
Gästbok

Metallarbetaren Nr 8 1992

Första paus sker strax söder om Mariefred. Vi ställer oss på rad i en grässlänt. Till höger ligger en ihopknycklad plastdunk, till vänster några sönderrivna pappförpackningar. Någon har slängt en halväten macka i diket. Bilarna svischar förbi i hundra. Flinande ansikten trycker näsorna mot sidorutorna. Man anar konversationen:
   – Vad gör dom pappa?
   – Bry dig inte om det, min son. Håll ögonen på vägen!
   – Men pappa, dom kissade mitt på vägen!
   – Ja, min son, konstiga människor finns det överallt. Strunt i dom. Titta på den där fina Opeln vi möter!
   – Men pappa...
   En blek vintersol skiner över dikesrenen. En omisskänlig doft av vattensjukt rastställe kittlar näsborrarna. Jag halkar på en trasig aluminumburk, tar ett litet skutt över ett syrastinnt bilbatteri och landar på en använd kondom.
   – Kom igen, hojtar Lelle från Toyota-bussen.

Någonstans i höjd med Barva vägkrog strax innan Eskilstuna har alla avslutat sin första öl. Bandspelaren vevar australiensisk rock och Lelle gör snäva omkörningar i 110. Romantiken spirar. Vi är fria, liksom. Lämnar hela tjyvsamhället bakom oss, asså. Vi pratar om att resa, bara sälja allt och sticka.
   – Fast man skulle nog aldrig palla, säger jag.
   - Nä, tänk dig lördag utan Sportspegeln, säger Putte.
   – Å tjugofyra karat, tillägger Johan.
   Det går inte. Helt klart. Det finns dock vissa fundamentala trossatser man aldrig får glömma när man är på turné, hävdar Ove.
   – Vadå? undrar jag.
   – Bryna, nuppa, fjässa, sponken! ropar Ove.

Simon & The Problemchild's är på väg. Eller är det Simon & The Problemchild? Eller rent av Simon & The Problem Children? Ända sedan Stefan, Ove och Johan beslutade sig för att bilda bandet för fem år sedan har namnet vållat huvudbry.
   Killarna tyckte att 'Problemchilds' lät bra. Men nu är det så att plural av problembarn på engelska blir 'problem children' och det låter inte lika snitsigt som om man bara har ett 's' på slutet.
   Det här har inneburit många, långa diskussioner. För närvarande har man löst tvisten genom att använda genitiv-form: 'problemchild's'.
   – Huvudsaken att det låter snyggt, säger Putte.
   Putte heter egentligen Patrik Björk och arbetar som förskollärare när han inte extraknäckar som rockstjärna. Eftersom han är Problembarnets sångare och den enda i gänget med boots och hårband, har han blivit något av bandets ansikte utåt.
   Om Putte är ansiktet utåt, är basisten Stefan med efternamnet Engblom den som sköter det 'inre arbetet'. Det är ingen slump att det är Stefan som hållit i kontakterna inför kvällens spelning i Dals Långed. Det är inte heller någon slump att det är Stefan som kommit ihåg att ta med sig några exemplar av bandets singel.
   – Kan vara bra att ha, säger han försynt.
   De andra skakar lätt på huvudet och säger "ja, jävlar, det tänkte vi inte på." Det är lika lite slump att det senare på kvällen blir Stefan som tar hand om nycklarna till lokalen där vi ska sova. Han är en ordningens man, Stefan Engblom. Så är han också mättekniker på Ericsson i Stockholm. Kontrollerar mått på plåtprofiler med avancerad datorutrustning. Det ska vara på hundradelens millimeter. Finns ingen plats för slarv.
   Johan Nilsson, kontor och trummor, är yngst i bandet. När Stefan och Putte spelade i punkbandet Klägg, brukade Johan titta på. När Simon & The Problemchild's bildades blev han värvad som trummis.
   Datorkomponent-inköparen och gitarristen Lelle, Lennarth Selander, avslöjar sig när han nynnar med till musiken i Tracks. En rockstjärna nynnar inte till popmusik i P 3. En rockstjärna lyssnar överhuvudtaget inte på någonting som kan misstänkas ha samröre med Kaj Kindvall.
   De andra protesterar högljutt från de bakre regionerna av bussen. Lelle låter sig inte bekommas. Han hummar med i Kaj Kindvalls örongodis och gör snäva omkörningar i 110. En gubbe i en blå Peugot 404 tutar ilsket. Lelle småvisslar för sig själv.
   Gitarristen Ove Djärv, till vardags brevbärare, säger inte mycket. Han läser kvällstidningarna och dricker Pripps klass II. Sitter tyst med djävulen spelandes i ögonen och ett litet, snett leende på läpparna. Så plötsligt kommer det: Ett snabbt välriktat skämt. Alla i bussen gapskrattar. Ove flinar brett. Sedan återgår han till kvällstidningarna, öppnar en ny öl och ser ut som han aldrig sagt ett knyst.

Längst bak i bussen sitter Sarah. Hon liftar med Simon & The Problemchild's till Långed för att hälsa på kompisar. Sarah säger att hon är "helsåld" på Guns'n'Roses. Förra Året var hon och såg dem i Los Angeles:
   – Det var en konsert på ett, litet ställe som bara tog 2 500 personer. Jag köade i flera timmar och fick tag på en biljett!
   Hon har en spray-målning av Guns'n'Roses sångare AxlW Rose på skinnjackan. Axls ljunga, ljusa hår böljar ner över lädret på den vänstra ärmen.
   – En dag ska jag träffa Guns'n'Roses. Det bara är så, säger hon.
   Kanske är det bara en idiotisk dröm, men rock'n' roll är ju egentligen bara en enda lång rad av idiotiska drömmar. En enda ofantlig myt, ett tuppjuck i motvind.
   Putte har hunnit bli 26 år och skaffat sig bostadsrätt och flickvän. Spelandet är en social grej, säger han, "ett sätt att umgås. Det är jävligt skönt att få göra det här, även om vi aldrig kommer att bli kända och sälja miljontals skivor".
   Toyota-bussen skumpar vidare längs E 18s tjälskadade asfalt. 9 km till Högåsen upplyser en skylt. Utanför fönstret ligger ett kalhygge. Sly och småträd hukar sig för vinden. En blå Ford Sierra kör om.
   På Nyängs-Rasta utanför Grums blir det matpaus med Truck centerburgare. Alla gräver i fickorna efter pengar. Lelle betalar med rikskuponger.

Alla hus i Dals Långed är gula. Alla som bor i Dals Långed kör Volvo 242. Alla bilar har minst två raggartärningar i plysch och minst en Wunderbaum i framrutan.
   Det är mitt första intryck när vi kör in i samhället längs Stenebyvägen. Efter ett dygn är jag beredd att ta tillbaka de två första intrycken, men fan vet om inte varenda katte har tärningar och Wunderbaum. Tärningarna är prydligt upphängda i backspeglarna; blåa, röda, vita, gula, svarta. De sötaktigt parfymerade pappg-ranarna hänger bredvid.
   I det som en gång var municipalsamhällena Dals Långed, Mustadfors och Långbron bor i dag ett par tusen innevånare. Numera sorterar de under Bengsfors kommun, Dalslands kanal flyter rakt igenom villaidyllen. Strandbankarna sluttar brant ned mot vattnet.
   Mitt i Långed tronar Dunis pappersfabrik. De Duni-anställda jag träffar påpekar att fabriken är den enda i världen med en maskin som kan tillverka papper av torrmassa. In åker massan, ut kommer en slags papper som påminner om linne. Mycket raffinerat, och som sagt, unikt.
   Lite längre norrut ligger Mustadfors bruk.
   – Störst i världen på hästsko-sömn, påpekar en ung tjej.
   Mitt i allt detta världsunika ska en konsert gå av stapeln. Insläppet börjar klockan åtta, men så dags har bara några fnittriga småflickor dykt upp i Folkets Hus A-sal.
   Johan, som bott fyra år i Dalarna, suckar när han ser lokalen:
   – Det är inte som Lilla Björn i Mora precis, där har de rökmaskin, såpbubblemaskin, laserljus och nakna brudar som projiceras på väggarna...
   Folkets Hus i Dals Långed har väggar klädda i spygröna gipsplattor, ett repigt parkettgolv, takkronor i brunt trä, masonitbord och ombudsmanna-stolar i chock-orange. Hela stället andas mogendanser med hemkört innanför kavajen, slarviga tangosteg med baktung partner, snuskiga erbjudanden inför sista dansen, sugmärken på halsen och Prince med filter.
   En entusiastisk kille från arrangerande musikföreningen Decibel berättar att det var bättre fart i Dals Långed i slutet av 70-talet:
   – Då var det rena hippie-stämningen! Folk rökte brass som skorstenar och åkte runt i samhället i skraltiga Duetter och PVn!
   I dag verkar marknaden ha svängt mot hembränt.
   – På min gata är det femton hus, i åtta står det en apparat och puttrar, berättar han som var med på hippie-tiden.
   Folk dricker sprit som svampar och åker runt i samhället i skraltiga Volvo 242or. Tiderna förändras...

Kvällen är ännu ung när han i grå täckjackan ger mig en höfttackling och fortsätter in i en trave stolar. Krasch!
   Det är mycket folk utanför Mustad-grillen, men A-salen är knappt halvfull. Snorungar med tomma blickar daskar nyllena i dörrposter. En kille i 25-årsåldern släpar omkring sin lekamen längs väggarna med ett fånigt flin.
   Några småtjejer delar på en flaska vin. Någon har somnat över masonitborden, en annan slocknar över ryggstödet till en av ombudsmanna-stolarna.
   Jag står och tittar vid insläppet. "Detta är värre än Pizzeria Slägga i Surahammar en fredagskväll," tänker jag.
   – De är ganska fulla, säger jag till han som tar betalt.
   – Jovars, svarar han och lotsar med vant handlag in ännu en zombie-berusad långedsbo.
   – Det är mest video och supa på helgerna, va, frågar jag.
   – Tja, säger han, fast på det här sättet får folk i alla fall komma ut när dom super.

Medan Freeway Jam från Åmål spelar 'Honky Tonk Women', 'Johnny B. Goode' och 'Livet är en fest', blir Simon & The Problemchild's intervjuade av lokaltidningen Dalslänningen. Första frågan lyder: "Hur ser ni på turnélivet?"
   Putte och Lelle tittar en smula osäkert på varandra. Ove flinar och Johan skruvar sig på stolen.
   – Ja, alltså, vi har inte spelat så mycket utanför Stockholm, förklarar Putte. Få se nu...det var en gång i Gävle, en gång i Sandviken, en gång i Norrtälje...ja, och så en gång i Göteborg...
   Andra frågan: "Vad tycker ni om EG?"
   – Öh, den var svår, säger Putte, uppriktigt förvånad över frågornas dignitet.
   Ute i konsertlokalen står ett halvt dussin långhåriga långedsbor framför scenen och slänger sina kalufser i otakt. Det kallas 'headbanging' och förekommer såväl i London som här. En av 'headbangarna' vispar med händerna i luften och tar ett par ostadiga steg bakåt.
   – YEAH, skriker han och drattar på ändan.
   I de bakre regionerna av A-salen sitter 20-30 personer och pratar och dricker. Folk cirkulerar ut och in. Tar en titt. Drar ut till polarna i bilarna. Åker vidare. Kommer tillbaka.
   Det är som en enda stor vardagskväll på ungdomsgården. Banden spelar mindre roll, huvudsaken att det finns någonstans att träffas. Dessutom är det för kallt för att dricka starköl utomhus.
   Strax efter midnatt är det Simon & The Problemchild's tur att äntra scenen. Då sover han i grå täckjackan redan sött mot ett värmeelememt. Några andra potentiella åskådare har törnat in längs långsidan av lokalen. Fyra-fem pigga individer dansar fram för scenen. Ett par av dem visar sig vara arrarngörer.

Efter spelningen får Simon& The Problemchild's skriva autografer. Lite blygt banar sig några nya fans fram till Putte och de andra för att få deras namn på omslaget till singeln.
   En långedsbo plockar fram en akustisk gitarr och så blir det efterfest med hemkört och allsång. Fröken S försöker bena ut vissa existensiella problem för mig. Jag försöker bena ut vissa moraliska betänkligheter för mig själv.
   Ove drar några snabba skämt, Lelle halsar gin med Stefan, Putte pratar rock'n'roll med Martin från Decibel och Johan ler underfundigt åt något bara han själv vet.
   Dova dunsar från hallen förkunnar att de sista gästerna är på väg hem, Det är snart söndag morgon och en ny arbetsvecka börjar.
   Ute är det gnistrande kallt. Röken från Dunis skorsten ringlar upp mot himlen.
   – I can't get no satisfaction, skrålar efterfesten.
   Vem kör i morgon? undrar Johan, Ingen svarar.

Text: JONAS HÅLLÉN
Foto: ALEXANDER RUAS

Fotnot:
Bilden på Lelle där han står vid dikeskanten och "rastar" sig, var med i Metallarbetarens korsord några nummer senare.